Nu har jag gjort det igen: Börjat skriva en kommentar till ett av Annas inlägg, men sedan gjort ett eget inlägg av den eftersom den blev lite lång. Rubriken syftar på att i mitt lilla tv-hörn av internet var det fan ingen som snackade om den här serien (utöver Anna då).
Jag menar Strange Empire. Jag må använda ordet ”tv-sorg” mest på skoj, men jag är på allvar ledsen över att den tog slut i förtid. Vad som gör mig mest ledsen med att förlora denna drömska, leriga, subversiva feministwestern efter bara en säsong är att den första säsongen så tydligt bara var en början, en glimt av vad den skulle kunna bli. Och då menar jag inte främst att det är tråkigt med oavslutade trådar, även om det såklart är tråkigt, utan att det fanns så himla mycket potential som inte fick uppfyllas. Så många möjligheter som sprack, så många karaktärer och relationer som inte fick växa.
Det vi fick var väldigt bra, men också bara ett första steg. Ett första steg, även om det är ett rejält kliv, tar en inte så särskilt långt längs vägen. Det känns som att den lade grunden till något som hade kunnat bli stort, att den hade alla bitar på plats för kunna utvecklas till ett riktigt jävla epos om framväxten av ett samhälle, men från andra perspektiv än den typen av ”stora” historier vanligtvis berättas. Men nej. Jag har blivit bestulen på den historien. Förbannelse över tv-gudarna.
“Thomas gave it to me. A wedding gift.”
“Well, hearts mean love.”
“A heart is a pump.”
